En växt med doft av smultron, vanilj & honung – är det ens möjligt? Ja – det är det! Och dessutom är det den mest sent ankommande och mest efterlängtade trädgårdsgäst som tänkas kan. Börjar blomma i detta nu. Doft av smultron! NU i oktober! Utöver det har det överjordiskt sköna och blårödsvarta bladverket utgjort ett blickfång i rabatten under hela sommarhalvåret. Bonusen, själva blomningen, som utfaller nu överrumplar en varje år med sin rent överdådiga väldoft. Så fort jag sticker näsan utanför dörren. Magi på alla sätt! Inte minst så här under en alltmer kortvarig och abrupt solnedgång.
Brukar vara ytterst försiktig med att tillgripa ordet ”magi”, samma förhållande råder i fråga om ”episk”, i kraft av en viss tendens till överdosering i sociala medier. Vill inte att ordets starka koncentration ska bli blaskig. Dock tillåter jag mig uttrycket i fråga om höstsilverax och dess apparition. Magiskt! Alla tider på dygnet och i alla sorters ljus. Som här i motljus där en blek förmiddagssol silar sitt ljus genom vår trädgårds bakomliggande skog. Den nu snart utblommade Linnétagetesen i förgrunden förtar på inget sätt magin. Tvärtom. Höstträdgårdsnjutning 2.0!
Sörjer i mitt stilla sinne höstsilveraxets forna namn, ’cimicifuga’ – numera ’actaea simplex’. Förstår inte riktig vitsen om än det med säkerhet finns en rimlig och vetenskaplig förklaring. Bryr mig inte om att forska i den utan håller envist fast vid ’cimicifuga’. Poesi om något!
Samma bestånd som på förra bilden, dock i motsatt riktning och på eftermiddagen. Tillsammans med höstanemonen Honorine Jobert’ är ’cimicifuga’ omistlig i en höstträdgård.