Vår bästa tid är nu … Jan Malmsjös klingande och starka röst, i den fantastiska melodin från musicalen La Cage Aux Folles, ekar i mitt huvud. För nu är den här – hösten! Jag lever alltid med min trädgård. Älskar den 365 dagar/år vilket förstås är synonymt med alla 12 månader. Inte bara maj, juni, juli och augusti. Om det är någon av de 12 månaderna jag älskar lite mer än de andra så är det såväl september som oktober.
Nu när jag dessutom lyckats övervinna den så urbota korkade idén om att jag inte tycker om gult och orange i trädgården. Gravt förutfattat! Nu är min tidigare så missbelåtet rynkade näsa, och panna, utslätade och jag har njutit ohämmat av ringblommor och krasse. Något jag aldrig skulle ha tillåtit mig i ett tidigare och långt mer fördomsfullt trädgårdsliv.
Fler höstprimörer. De av smultron och mänsklig godhet doftande silveraxens spiror är långt komna. Försöker lära mig att leva med, och träna på, att säga silverax som numera är den gängse benämningen, även om de i mitt hjärta är och förblir – cimicifugor. Höstanemonerna exploderar i blom med en monstruös växtkraft – som får kirskål att te sig blygt jungfrulig. Varje år delar vi, delar, delar, och delar – för att distribuera till vänner och bekanta. Hjälps inte. Snart har vi en solitärträdgård. Bara höstanemoner.
Kvällarna är nu sammetssvarta och i alla fall i mina förväntansfulla sinnen – ljumma. Augustimånen har blivit höstmåne. Mer orange än gul. Trädgården och naturen doftar mättat, fullmoget och i min inte längre rynkade näsa – fulländat!
Med en annan favorit som precis toppat, perovskia, kommer jag in på nästa färg – ljuslila. Svår i nästan alla andra sammanhang. Ljuvlig i trädgården – den finaste jag vet. Bolltisteln, med sin alldeles egna gråblålila färg, står kvar som utblommad ”frögurka”. Får ensam stå för att ha berusat tusentals humlor med sin nektar. Mig i kraft av sin helt unika färg. Nu i oktober toppar också drottningen av lila – jätteverbena, verbena bonariensis. Vår signaturblomma sedan snart 25 år. Något av en familjemedlem som vi lever med i en ständigt återupprepad årscykel. Så snart julen är utdansad är fröer till årets population av jätteverbena de första som blir jordomslutna i sålådor på en varm fönsterbänk. Varvat med kylskåpet, men det är en annan och mer groteknisk historia. Fröer blir till plantor, som sedan dess genomgår alla stadier i sin mognadsprocess. Nästan att liknas vid en mänsklig. Verbenorna har blommat hela sommaren och är precis nu i blomman av sin ålder. Bokstavligen. Älskad och enträget, nästan aggressivt, uppvaktad av humlor, bin och framför allt, fjärilar och spinnare – kan den nu snart dra sig tillbaka med värdighet.
Blommar dock ända tills frosten tar dem efter vilken det är småfåglarnas tur att bli inbjudna till fest. Fågelbordskalas. Under hela vintern tjänstgör det icke-bortstädade jätteverbenorna som trädgårdsskulpturer. Det vackraste som tänkas kan. Särskilt skrudade i rimfrost.
Trädens löv, inte minst lönnarnas, explosioner av gult och orange har precis gjort sorti. Något jag innan dess, och helt utan förbehåll, kunnat njuta ohämmat av i år. Hur i all världen har jag kunnat neka mig de fröjder som gult och orange så frikostigt levererar. ”Trädgårdsguld” är mitt nya!
Den första november är det dags igen. November blir min favoritmånad …
