Bilden på undertecknad, i omisskännlig ”byfånekeps” från Lantmännen (numera Granngården), är tagen på vårt högt älskade lantställe i den före detta skolvakmästarbostaden i Eneboda, vid kyrkan mitt på sagoön Mörkö, där vi huserade från 1998–2006. Också den plats där jätteverbena, verbena bonariensis, blev vår signaturblomma redan från start. Vilket osökt påminner mig om att fröbäbisarna snart ska i jorden – bara vi tillryggalagt själva årsskiftet. Kan inte vänta … Här följer dock en betraktelse som knyter an till det som på 1970-talet, inte utan förakt, benämndes som ”Månskensbönder”. Dock inte helt utan relevans … Hursomhelst – några romantiserande och aningslösa månskensbönder är vi inte idag. Tvärtom!
Som bondunge, född och uppvuxen i en skogs- och lantbrukarfamilj i Norrbotten, är barndomens och framförallt tonårens vedermödor, inte på något sätt förknippade med lust. Bara arbete. Arbete på oändliga potatisland bestående av ett oändligt antal fåror, slåtter av foderväxter till djurbesättningen – mjölkkor och en arbetshäst. Blott 16 år sjappade jag och blev stadsbo. Rusig av lycka över att ha sluppit undan.
Under en lång följd av år saknade jag aldrig lantlivet även om de traumatiska minnena med åren bleknade och fick ett mer romantiskt skimmer. Nåja, det är att ta i – fullt så bleksiktigt hann det aldrig bli. Hursomhelst resulterade blekningsprocessen i ett slags uppvaknande och en allt större uppskattning över att ha växt upp på det sättet. Nära skog och natur. Tanken om att odla igen föresvävade mig dock aldrig. Aldrig någonsin!
Nåväl, 1998 blev jag och min sambo, lantis även han, med sommarhus och livets spelplan förändrades totalt. Vi blev båda om än inte lantbrukare – så trädgårdsbrukare. ”På-landet-livet” eskalerade och vi blev också odlare. Stretchades från att bara ha varit helgen till att omfatta torsdag till och med måndag. Sista åren blev vi dessutom med höns – vilket utgjorde den perfekta ursäkten till att göra ”på-landet-närvaro” nästintill obligatorisk, läs: permanent. Något som självklart inte fungerade varken i längden eller i vardagen. Avståndet till stad och arbete, detta var långt innan begreppet ”jobba hemma” ens var uppfunnet, var för stort. Vi kom till klarhet med att enda alternativet är ett hus. Ett större hus, med en större trädgård – närmare den urbana miljö vi är beroende av för vår utkomst.
Under åren som gått sedan 2006, och vårt första riktiga stort-hus-med-trädgåd-köp, har vi sakta, säkert och mer och mer målmedvetet – färdats i den riktning och mot den plats som vi är på idag. Ett hus och en plats med alla förutsättningar för det liv vi vill leva.
Vi odlar nästan allt – basilika, dill, grönkål, morötter, persilja, purjolök, rödbetor, rödlök, sallad, sparris, svartkål, vitlök, tomater … Är i princip självförsörjande om inte hela, så iallafall delar, av säsongen. Detsamma gäller vatten till trädgårdens hela behov via uppsamling och lagring av regnvatten. Sedan 2019 är vi dessutom med växthus – vilket förbättrar förutsättningarna diametralt med allt vad förlängd såväl för- som eftersäsong innebär. Höns ska också komma på plats, precis som bikupor, om än inte precis nästa säsong. Dock i närtid.
Sjuttiotalets ”gröna våg”, som jag typiskt nog trotsade och gjorde tvärtom, var bara en fluga, en föraning – till vad 2020-talet mer och mer kommer att stå för. Vi måste alla hitta ett eget sätt att leva ”närmare” och konsumera ”närmare”. Det handlar heller inte om kärnfysik utan bara vanligt, sunt bondförnuft. Tänker också och förundras över att det skulle behövas en katastrof, precis som den vi upplever i detta nu – för att många fler av oss ska komma till insikt. Många har i dag inte en tanke på att för bara ett drygt sekel sedan, innan urbaniseringen, var de flesta av oss var bönder. Tror inte att någon ser, eller ens önskar, en återgång till det gamla bondesamhället – men någon form av deurbanisering är livsavgörande för naturens, djurens och människosläktets överlevnad.
Nu mer än 50 år efter att jag lämnade bonnvischan bor jag åter nära skog, natur och vatten – med självförsörjning som mål.
En ny, och långt klokare, generation, kommer gladeligen att hoppa över min långa transportsträcka. De börjar NU!
Glöm inte att det är som senast mitten på januari som jätteverbenabäbisarna ska i jorden …
/Svante
