Vår signaturblomma sedan 25 år – Jätteverbena, ’verbena bonariensis’ – är varken någon självklar eller omedelbar publikdragare. Kanske mest för sin kinkighet i fråga om förmågan att gro vid frösådd. Och det faktum att den är lila. Av många ansedd som en svår färg … Numera finns det dock förbehandlade fröer att tillgå som inte behöver den gängse behandlingen av kyla varvat med värme – vilket avsevärt förkortar tiden för uppdrivning. Kan sås under mars. Det senare och det faktum att fler och fler bejakar lila – verkligen ser vilken effekt lila har i trädgården – gör att jätteverbenan numera till och med ”trendar”. För att inte säga ”toppar” då den dessutom drar till sig alla slags pollinatörer. Fjärilar är fullkomligt tokiga i jätteverbena.
Nåväl, vi gör som vi brukar och använder oss ändå av den traditionella sortens fröer som helst ska i jorden redan i mitten av januari. Behändiga sålådor i fråga om storlek är av vikt då det är nu som springet mellan den solvarma fönsterbänken och bänken utomhus inleds. Hela den här processen kan liknas vid en uppväxt i verbenans naturliga miljö under vårvintern. Enklast uttryckt – medelhavsklimat. Med det menar jag mörka iskalla nätter och ofta på gränsen till frost – en eller annan minusgrad kan slinka igenom – varvat med ljusa solvarma dagar. Det är tricket som får fröerna att gro. Som sagt, sålådorna får ambulera växelvis mellan ute och inne, natt och dag, under ett par veckors tid tills det sticker upp små gröna skott. Vi har blivit med bäbisar. En lika lyckliggörande tilldragelse varje år. Samma procedur kan för övrigt också tillämpas vid frösådd av lavendel, som har likvärdiga livsbetingelser.
När de väl grott kan tillväxten fortskrida som vilken försådd som helst. Mycket ljus, lagom varmt och lagom med värme. En växtlampa nattetid gör ett bra jobb.
När det börjar bli för trångt i sålådorna är det dags för traditionell omskolning. Från förskola till mellanstadiet. Dela försiktigt upp de späda skotten, en och en, och placera varsamt ut dem i minikrukor med mer näringsrik jord.
Viktigt att ha koll på att de inte ränner väg för mycket på längden. Jätteverbenaplantor brukar vi, när de vuxit till och grenat sig, växla med att toppa eller inte toppa. Vid toppning blir plantorna tätare och buskigare. Om de inte toppas blir de glesare och skirare. Beror mycket på hur och var man tänkt placera dem.
Under maj är det dags för nästa steg – avhärdning. Högstadiet är härdande. Att gradvis lära dem vid det tuffa uteliv som en svensk sommar står till tjänst med. Vi ställer ut plantorna på lättplacerade brickor i lä för hårda vindar och inte i direkt sol. Till en början bara några timmar per dag. Utöka såväl tid som utsatthet för sol och vind allt eftersom. Nu bulkar de till sig rejält – blir härdiga och motståndskraftiga. Lite som att ha tonåringar hemma. En ren fröjd att följa.
I slutet av maj och början på juni är utplanteringstid. Dags för de unga vuxna att flytta hemifrån helt enkelt. Iaktta försiktighet då en eller annan järnnatt ofta tillstöter. Våra plantor bor alltid i krukor – så har det bara blivit genom åren. Stora krukor med en 7–10 plantor i varje. Beror helt på hur buskigt man vill ha det.
Den blomsterfröjd som en jättekruka med jätteverbena levererar under hela säsongen är extraordinär. Likt en gigantisk uppochnedvända lilafärgad häxkvast som avtecknar sig mot himlen. Dessutom översållad av kringfladdrande fjärilar och andra flygfän. På senhösten är de torkade förställningarna rena fågelborden för alla småfåglar. Lite senare, med rimfrost, är årscykeln komplett.
Bilden är från augusti 2020 – ett riktigt gott verbenaår. Jag sitter ivrigt pratande och i princip helt omsluten av svävande skyar av lila verbenablom – i det godast tänkbara av sällskap – trädgårdsgurun Gunnel Carlson. Vi hade helgdagsbesök av Gunnel som, tillsammans med team från SVT Umeå, spelade in ett inslag till magasinsprogrammet Go’kväll. Ett inslag om vår trädgård och hur vi förvaltar ett kulturhistoriskt arv. Ett epitet den fått i kraft av att vara ritad av den legendariske trädgårdsarkitekten Walter Bauer, 1954. Vad finns kvar av de strukturer han byggde upp, de växtval han gjorde och hur vi förvaltat dem och samtidigt satt vår egen prägel på trädgården. En spännande diskussion. Kunde ha pratat hur länge som helst – vilket jag också gjorde. Slutresultatet i klippt version blev ett inslag på cirka fem minuter …😉
/Svante