Rutiga kungsängsliljor kan jag aldrig få noga av. En annan ruta att älska, visserligen inte det minsta rutig, är aklejrutan. En ljuvlig perenn som blir det där höga utropstecknet i vilken perennrabatt som helst. Rabattens stöttepelare om än inte bokstavligen. 
Rutiga kungsängsliljor kan jag aldrig få noga av. En annan ruta att älska, visserligen inte det minsta rutig, är aklejrutan. En ljuvlig perenn som blir det där höga utropstecknet i vilken perennrabatt som helst. Rabattens stöttepelare om än inte bokstavligen. Otroligt distinkt och tar för sig, utan att egentligen alls ta för sig. Hur det nu är möjligt? Jo, förresten, det vet jag – om än distinkt och tydligt är såväl bladverk som blomställningar lätt genomsläppliga. Nästan svävande.
Se vad en accent, i form av en rosaskimrande boll, gör med en i övrigt helgrön siktlinje.
Siktlinjen har en rent logistisk dubbelfunktion då den också utgör en slingrande stig dit alla stigar i vår trädgård leder – till växtglädjehuset, eller snarare ”lantstället”! Tre hållplatser så här långt: först aklejrutan såklart, sedan favoritträdet ”katsura”, till vänster, och till sist den japanska blodlönnen i sitt rostiga bensinfat. I de avsågade trätunnorna är vårt bestånd av linnétagetes fortfarande i sin linda. Men vänta bara … snart nog, bara fråga om ett par veckor, väller de fram ur sina boplatser likt en lavaström.
Vårt ståtliga exemplar av aklejruta är bara inne på sin andra sommar. Exceptionellt!
Aklejrutan är en självklar primadonna som kärleksfullt bärs upp av omgivande scenografi.
Scenografier där aklejrutans apparition är i ständig förändring bara jag själv förflyttar mig det allra minsta. Precis det där som en trädgård, i den bästa av världar, ska leverera och som på inget sätt är självklart. Kräver såväl klurighet som tankemöda …
Samma aklejruta i samma minut – bara med 90 graders skillnad i vinkel. En helt ny scen!
Backar några steg för att få distans och här tangerar den plattbesatta ringlinjen runt huset siktlinjen/stigen mot växtglädjehuset – åtskilda bara med en låg ligusterhäck. Logistik!
Lite variation på nästan samma vy och jag välsignar företeelser som en knallgrön vattenkanna och en lika knallig, dock turkos, trädgårdsbänk … 
Kuriost i sammanhanget: Bild från en torpträdgård – ja, ett torp bokstavligen, Barkarboda och vår dåvarande granne på Mörkö – som måste vara närmare 25 år gammal och speglar själva ögonblicket när det sa klick. Oklart varför kärleken legat i någon slags träda från slutet av 1990-talet och ända till förra sommaren när en aklejruta äntligen tog plats i Villa Sundahls trädgård. Tala om utdragen förlovning …
P.S. Det finns många olika sorts rutor och den kanske mest älskansvärda av alla är violruta. Bara än mer subtil än sin syster. Vi har försökt några gånger men gett upp. Det känns som att tiden är mogen för ett nytt försök. Det ska gå …