Inget ligger mer i tiden än att tänka cirkulärt och i termer av hållbarhet. Tänker på symbolik som i konsthantverkaren Sam Stigssons trädgårdsskulptur i form av en betongstol med sovande katt. Trädgårdskonst som är på riktigt, med ett tilltänkt evigt liv och som bara blir vackrare och vackrare över tid. Att inte vara i tiden i mening av en flyktig trend – som det fortfarande är i mångas ögon – utan ”livsuppehållande”. Nödvändig för vår överlevnad om än bara en fråga om estetik. Det som sticker i ögonen mest är den så kallade ”greenwashing” som många aktörer hänger sig åt. Särskilt som det ofta bara rör sig om någon procent, eller till och med promille, av den totala produktionen. Allt i kraft av att det på rekordtid blivit ett allt överskuggande incitament att tänka hållbarhet – för att överhuvudtaget bedriva kommersiell verksamhet. Tack och lov för det. Ja, inte greenwashing – utan den tilltagande medvetenheten hos oss konsumenter.
Att fossila bränslen är ändliga är en insikt vi haft i decennier och visst borde vi långt tidigare haft lite mer bråttom – satsat än mer på forskning och utveckling av alternativa energikällor. Det som blixtsnabbt händer i detta nu, inom till exempel bilindustrin, inger ändå hopp såväl i nuet som inför framtiden. Finns det en vilja – så finns det ett sätt.
I det här läget utkristalliseras varor, tjänster och verksamheter för vilka allt det här redan är och alltid har varit – självklarheter! Saker som är, som jag tänker – på riktigt. Saker tillverkade med respekt för såväl människa som natur, som tål livslångt bruk och dessutom tål att gå i arv.
Ett annat och solklart exempel är våra två utestolar tillverkade av inhemskt fjäderstål med sits, rygg och armstöd i massiv oljad ek. Här med en magnifik, guldgul och intensivt honungsdoftande ‘Azalea Pontica’ som effektfull bakgrund. Två sittmöbler som varit i oavbruten drift, året runt, ända sedan 1994. Först på en oskyddad balkong på Högbergsgatan i Stockholm, följt av fem olika boenden. Snart 30 år av friluftsliv, utan något som helst skydd mot väder och vind. Eftersom vi inte ens oljat in stolarna årligen, vilket säkert är tanken, har de dessutom blivit vackrare. Det är såklart en smaksak men vackrare i våra ögon i mening av att de med tiden grånat till silvriga nyanser. Utöver det tycks ekvirket på något sätta ha ”konserverat” sig själv – blivit opåverkbart av sagda väder och vind. I likhet med de förr så omtalade norrbottniska ladorna – vackert silvergrånade av tid och helt oförstörbara. Stolarna kommer att överleva oss och sannolikt också – med sin fullkomligt tidlösa form, bekvämlighet och superfunktionalitet – gå i arv till vår dotter. Precis så där som det ska vara.
Går det då att idka greenwashing med något som är så naturligt och på riktigt som trädgård. Nä! Iallafall inte i min värld. Fuska då? Javisst – konstgödning, genmanipulering och andra med våldtäkt jämförbara aktiviteter.
Trädgård på riktigt är med automatik cirkulär och hållbar. Det är inte svårare än att säga nej till fusk och förhålla oss till, och respektera, naturens egna lagar. Det vi tar från naturen, ska vi också ge tillbaka – en självklarhet. Livsuppehållande!
Med en slags överjordisk patina som blott en norrbottnisk laduvägg kan prestera utan att egentligen göra någonting. Inte bara silvergrånad – dessutom insprängda partier av utfälld kåda. Så vackert, så på riktigt och så ursprungligt att det är svårt att hantera …
/Svante