En stor balkong på nio kvadratmeter. Tillhörande en lägenhet, liknande ett penthouse, vid Götgatsbacken på Södermalm i Stockholm. Året är 1994 och vi odlar allt! Blommor, blommor och åter blommor. Och tomater förstås. Vi fick knappt plats själva.
Stoltheten var en enorm och doftande blomsterkaprifol i en stor trätunna. Trots, eller kanske än mer tack vare, att vi båda är ”lantisar” – jag från en bondby i Norrbotten och Niclas, uppvuxen i Sundborn, Dalarna – var det där med odling ingen prioritet för någon av oss i våra urbana liv – innan vi bildade vårt lag.
Odlingsivern exploderade och våra fingrar blev åter gröna, på just den här balkongen, när vi flyttade ihop för 28 år sedan. Fyra år senare blev vi med lantställe. Den då vilande trädgården till den före detta vaktmästarbostaden vid Mörkö gamla skola var, från 1998 till 2006, navet i vårt liv.
Vi älskade platsen och var där alla helger och ledigheter, året runt. När vi inte var där så längtade vi dit! Under de år vi hyste höns blev boendet i princip permanent. Sålde ett helrenoverat och utbyggt hus med en trädgård på topp!
Så här i efterhand helt obegripligt om det inte varit av logistiska skäl. Flyttlasset, från såväl huset på Mörkö som lägenheten i stan, gick till en enplansvilla i Tullinge.
Ett fantastiskt boende och en trädgård med lika fantastiska förutsättningar. Inte minst i form av grannsamverkan med eget sommarvatten från Tullingesjön. Möjlighet till obegränsad vattning med sjövatten är en ädel form av livskvalitet.
Varken trädgård eller sjövattnen hann vi njuta särskilt mycket av då vi bara blev kvar i drygt ett år. Återigen flytt av logistiska skäl. Vi hann dock uträtta en hel del och jag tänker fortfarande ofta på platsen och trädgården med saknad.
I december 2007 flyttade i till Sköndal. Här bor vi fortfarande – dock nu i vårt tredje hus på samma gata. I det första blev det bara några månader men i det andra – hela sex år. Samma sak som med Mörkö där. När vi sålde lämnade vi ett helrenoverat hus, återställt till nyskick anno 1954, och en trädgård som vi var mer än stolta över.
Kanske mest i kraft av att det var en bosättning med nästan omöjliga förutsättningar för en trädgård. Tomten bestod i princip av ett enda och jättelikt berg – på vilket huset balanserade likt en smörklick på en het potatis. Likt nybyggare anlade vi en trädgård runt den här potatisen.
