Ett evigt gnäll över gråhet, vinter och kyla är somligas livselixir. Ack, så sordinläggande på livet. Inte bara för oss åhörare – samma effekt torde rimligen drabba källan. Visst, jag längtar också efter vår och ljus. Allt har dock sin tid. Och nu är förväntanstid. Som när planet långsamt taxar fram på kringelkrokiga ramper till själva startbanan, för att till sist och lite omständligt, baxa sig fram till rätt position på startbanan. Här pirrar det rejält i de allra flestas magar. Hursomhelst i min. Piloten jobbar in i det sista med sin checklista. Bockar av punkt efter punkt för att försäkra sig om att farkosten är klar att stiga till väders.
Förväntanstid inför en ny odlingssäsong är fungerar precis så. Dock, magen inte bara pirrar, den väsnas. Och det är jag som är pilot. Min checklista är minst lika omfattande – men ska lika fullt och lika minutiöst gås igenom och prickas av, punkt för punkt. Precis som inför ”take off”.
Jag städar trädgårdsbiblioteket och hittar alltid någon bortglömd skatt. Jag läser om trädgårdar. Jag inspireras av trädgårdar. Jag drömmer om trädgårdar, dag som natt. I förväntanstid är dessutom ingenting omöjligt.
Jag pysslar med övervintrande pelargoner – i synnerhet doktor Westerlundarna. Och nej – det är inte för tidigt att plantera om och ansa dem redan nu. Tvärtom är det idealiskt då det ger dem tid att i lugn och ro starta om sin livscykel och börja växa utan hets. Under sagda pysslande pratar jag. Inte bara pratar – orerar. Lättar hjärtat mångordigt och resonerar om såväl sorger som glädjeämnen. Många tänker nog att det där med nyttan i att prata med blommor bara är en myt. Icke så – ren vetenskap och en del av fotosyntesen, då det är koldioxid och vattenånga vi andas ut. Precis vad en nyvaken krukväxt längtar som mest efter. Utöver det uppnås en kurativ effekt även på prataren.
I detta nu ska också embryon till kronärtskocka, precis som chili, förkultiveras. Ett effektivt sätt att mota nog så irriterande senfärdighet på friland.
Förväntanstidens höjdpunkt ända sedan 1998 – sådd av jätteverbena, verbena bonariensis – är avklarad sedan ett par veckor. Nu tilltar spänningen inför hur bebisarna väljer att hantera sin grobarhet i år. Växter handlar aldrig efter facit eller bruksanvisning och är precis som alla levande väsen – egensinnigheten själv. Tjusning och frustration i lika delar.
Det är fortfarande mycket vinter kvar om än den bitterljuva vårvintern lurar runt hörnet. Talgoxarna är redan i ett tillstånd av otyglad lust, läs: toksjunger …
Det är talgoxveckor – inte oxveckor!
Dagar när det är som mest tursamt kan jag – med löfte om gofika – medelst lock och pock av Niclas luras ned till glädjeväxhuset. Nåja, det är inte alls särskilt svårt. En företeelse som företrädesvis inträffar soliga dagar med vidhängande dagsmeja – åh, som jag älskar det ordet. Själva ”mejan” också förstås. Nåväl, nybryggt kaffe var det och det från den numera växthusutlokaliserade kaffemaskinen – min nu snart 19-åriga 50-årspresent, hur nu det gick till, och helt i klass med en Rolls Royce. Gofika innebär såklart också dopp så det serverades bruna bröd och som jag hade hoppats – brysselkex …
/Svante
